Domedagen...

Hos läkaren.
Nervös... Tas jag på allvar.
Vad kommer hända?
Jag är en robot , gör det jag ska stängt av alla känslor. Likgiltig.
Tillåter jag mig själv så faller jag ner i en hög på golvet.
Kan nu somna, sova i 100 år. Vakna och voilà, allt är kanon!
Det hade varit något!!

När allt rasar

Slagen i soffa.
Golvet gungar, tankarna surrar omkring, benen orkar inte bära och det smärtar i bröstet.
Längtar efter orden "jag älskar dig"
Tårarna trillar utan kontroll.
Allt går på rutin. Likgiltigheten har slagit till. Rädd, jag är rädd.
Kommer detta att försvinna?
Önskar att vara på andra sidan.
PS 23 - bönen som styrker mig.