Om detta var det enda...

Jag kunde säga.
Om detta var det enda som behövdes sägas.
Om detta fick betyda allt.
Om detta fick allt att blomstra.
Om detta fick allt nytt igen.
Om detta fick allt tillbaka.
Då skulle jag säga det hela tiden!

Vart finns det rum...

Vart finns det rum dit man kan gå.
Vart finns det rum där tårar kan falla.
Vart finns det rum där tröstande ord talas ut.
Vart finns det rum där man bara kan vara.
Vart finns det rum där kraften återkommer.
Vart finns det rum som gör allt bra.
Vart finns det rummet av porlande glädje.
Vart finns det rum som tar bort trycket över bröstet.
Vart finns det rum där allt är bra.




Med kärlek ❤️

Vill inte gå upp.
Känns som jag behöver överleva dagen.
Alla känslor väller upp som bildar tårar som rinner.
Tänk om de kunde få vara glädjetårar. Men inte nu, det kanske kommer.
Längtan efter ord, ord av innebörd är så stark att det blir till fysisk smärta i bröstet.

Jag måste gå upp, göra mig i ordning. Möta dagen med allt vad den innebär.
Men kraften finns inte.
Önska jag hade ro i kropp & sinne. Slapp tänka, bara vara.