❤️

Han med stort H!

Önskar bara ...

... Jag kunde få krama om dig och säga de 3 orden!

Det är så svårt. Har lärt min kropp att inte hungra efter en kram och har bitit min tunga för orden inte ska få komma ut.
Men jag vill att det ska vara som vanligt igen fast bättre!!

Som vanligt typ

... Har dessa dagar 2 varit.
Tanken på att jag är sjukskriven och inte har semester som alla vanliga har nästan inte slagit mig.
Någon dipp visst men inte i den utsträckningen att jag letat orsaker till att leva.
Just nu njuter jag och hela kroppen tillåter mig att stanna just i det tillståndet.

Om detta var det enda...

Jag kunde säga.
Om detta var det enda som behövdes sägas.
Om detta fick betyda allt.
Om detta fick allt att blomstra.
Om detta fick allt nytt igen.
Om detta fick allt tillbaka.
Då skulle jag säga det hela tiden!

Vart finns det rum...

Vart finns det rum dit man kan gå.
Vart finns det rum där tårar kan falla.
Vart finns det rum där tröstande ord talas ut.
Vart finns det rum där man bara kan vara.
Vart finns det rum där kraften återkommer.
Vart finns det rum som gör allt bra.
Vart finns det rummet av porlande glädje.
Vart finns det rum som tar bort trycket över bröstet.
Vart finns det rum där allt är bra.




Med kärlek ❤️

Vill inte gå upp.
Känns som jag behöver överleva dagen.
Alla känslor väller upp som bildar tårar som rinner.
Tänk om de kunde få vara glädjetårar. Men inte nu, det kanske kommer.
Längtan efter ord, ord av innebörd är så stark att det blir till fysisk smärta i bröstet.

Jag måste gå upp, göra mig i ordning. Möta dagen med allt vad den innebär.
Men kraften finns inte.
Önska jag hade ro i kropp & sinne. Slapp tänka, bara vara.

Allt är någon gång den första

29 min kvar till min första träff med psykoterapi.
Vet inte vad jag ska förvänta mig men det är olika känslor i kroppen.
Just nu darrar mina händer, hjärtat rusar och jag försöker andas djupa andetag.
Magen kör sitt race.
Ser fram emot kaffet jag ska belöna mig med efteråt.

Jag längtar efter ett liv i frihet.
Jag har ju själv diagnoserat mig...
Skit, jag skulle ju gjort en lista på punkter jag skulle frågar henne.
Ja, få försöka komma ihåg dom.
Jo, genom en app som heter "jag är dum i huvudet".
Det klickade till lixom. Någon satte ord på mina tankar och känslor- GAD!
Men, nu ska ju terapeuten oxå bekräfta det.
Tänk, det finns bokstavskombinationer för allt- dih= dum i huvudet.
Bpd= bajsa på dig!
Ja, nu är det ju inget vi använder , men de finns, om vi vill.

Hinner skriva av mig lite i den röda oxå.

Psyko-Gittan

Är vad jag kallar min psykolog.
Vill inte blanda ihop henne med mamma-Gittan så det blev till att döpa henne för den roll hon har.

Andra träffen idag. Hon verkar bra.
Jag har bara 2 kuratorer och 1 läkare att jämföra med så hon ligger bra till.
Vi pratar om allt möjligt som rör livet.
Idag var det nära till tårar efteråt. Tårar av att bli betrodd, någon som ser mitt tillstånd som allvarligt, som inte går att fixa på en fingerknäppning.

På måndag nytt läkarbesök.
Kommer (äntligen) få träffa en ny läkare. Detta på råd av vårdcentralen som själv tyckte detta utifrån kopplingen till läkaren och lite annat.
Känns bra men hoppas att få träffa någon som inte ger mig en klump i magen av nervositet, stressa mig utan hjälper mig komma dit att älska livet.
Det är min största önskan just nu;
Att få njuta livet här & nu utan dåligt samvete eller ett stressat hjärta som slår hårt.

Domedagen...

Hos läkaren.
Nervös... Tas jag på allvar.
Vad kommer hända?
Jag är en robot , gör det jag ska stängt av alla känslor. Likgiltig.
Tillåter jag mig själv så faller jag ner i en hög på golvet.
Kan nu somna, sova i 100 år. Vakna och voilà, allt är kanon!
Det hade varit något!!

När allt rasar

Slagen i soffa.
Golvet gungar, tankarna surrar omkring, benen orkar inte bära och det smärtar i bröstet.
Längtar efter orden "jag älskar dig"
Tårarna trillar utan kontroll.
Allt går på rutin. Likgiltigheten har slagit till. Rädd, jag är rädd.
Kommer detta att försvinna?
Önskar att vara på andra sidan.
PS 23 - bönen som styrker mig.