Måste komma ihåg att andas

Tuff dag!
Att behöva installera mig i lägenheten som kommer bli min varannan vecka.
Det är sorg,ilska & mycket tungt.
Att inte vara älskad mer,att bli bortvald
Att inte vara värd att kämpas för.
Det är en tuff dag...

❤️

Han med stort H!

Önskar bara ...

... Jag kunde få krama om dig och säga de 3 orden!

Det är så svårt. Har lärt min kropp att inte hungra efter en kram och har bitit min tunga för orden inte ska få komma ut.
Men jag vill att det ska vara som vanligt igen fast bättre!!

Som vanligt typ

... Har dessa dagar 2 varit.
Tanken på att jag är sjukskriven och inte har semester som alla vanliga har nästan inte slagit mig.
Någon dipp visst men inte i den utsträckningen att jag letat orsaker till att leva.
Just nu njuter jag och hela kroppen tillåter mig att stanna just i det tillståndet.

Om detta var det enda...

Jag kunde säga.
Om detta var det enda som behövdes sägas.
Om detta fick betyda allt.
Om detta fick allt att blomstra.
Om detta fick allt nytt igen.
Om detta fick allt tillbaka.
Då skulle jag säga det hela tiden!

Vart finns det rum...

Vart finns det rum dit man kan gå.
Vart finns det rum där tårar kan falla.
Vart finns det rum där tröstande ord talas ut.
Vart finns det rum där man bara kan vara.
Vart finns det rum där kraften återkommer.
Vart finns det rum som gör allt bra.
Vart finns det rummet av porlande glädje.
Vart finns det rum som tar bort trycket över bröstet.
Vart finns det rum där allt är bra.




Med kärlek ❤️

Vill inte gå upp.
Känns som jag behöver överleva dagen.
Alla känslor väller upp som bildar tårar som rinner.
Tänk om de kunde få vara glädjetårar. Men inte nu, det kanske kommer.
Längtan efter ord, ord av innebörd är så stark att det blir till fysisk smärta i bröstet.

Jag måste gå upp, göra mig i ordning. Möta dagen med allt vad den innebär.
Men kraften finns inte.
Önska jag hade ro i kropp & sinne. Slapp tänka, bara vara.

Allt är någon gång den första

29 min kvar till min första träff med psykoterapi.
Vet inte vad jag ska förvänta mig men det är olika känslor i kroppen.
Just nu darrar mina händer, hjärtat rusar och jag försöker andas djupa andetag.
Magen kör sitt race.
Ser fram emot kaffet jag ska belöna mig med efteråt.

Jag längtar efter ett liv i frihet.
Jag har ju själv diagnoserat mig...
Skit, jag skulle ju gjort en lista på punkter jag skulle frågar henne.
Ja, få försöka komma ihåg dom.
Jo, genom en app som heter "jag är dum i huvudet".
Det klickade till lixom. Någon satte ord på mina tankar och känslor- GAD!
Men, nu ska ju terapeuten oxå bekräfta det.
Tänk, det finns bokstavskombinationer för allt- dih= dum i huvudet.
Bpd= bajsa på dig!
Ja, nu är det ju inget vi använder , men de finns, om vi vill.

Hinner skriva av mig lite i den röda oxå.

Psyko-Gittan

Är vad jag kallar min psykolog.
Vill inte blanda ihop henne med mamma-Gittan så det blev till att döpa henne för den roll hon har.

Andra träffen idag. Hon verkar bra.
Jag har bara 2 kuratorer och 1 läkare att jämföra med så hon ligger bra till.
Vi pratar om allt möjligt som rör livet.
Idag var det nära till tårar efteråt. Tårar av att bli betrodd, någon som ser mitt tillstånd som allvarligt, som inte går att fixa på en fingerknäppning.

På måndag nytt läkarbesök.
Kommer (äntligen) få träffa en ny läkare. Detta på råd av vårdcentralen som själv tyckte detta utifrån kopplingen till läkaren och lite annat.
Känns bra men hoppas att få träffa någon som inte ger mig en klump i magen av nervositet, stressa mig utan hjälper mig komma dit att älska livet.
Det är min största önskan just nu;
Att få njuta livet här & nu utan dåligt samvete eller ett stressat hjärta som slår hårt.

Domedagen...

Hos läkaren.
Nervös... Tas jag på allvar.
Vad kommer hända?
Jag är en robot , gör det jag ska stängt av alla känslor. Likgiltig.
Tillåter jag mig själv så faller jag ner i en hög på golvet.
Kan nu somna, sova i 100 år. Vakna och voilà, allt är kanon!
Det hade varit något!!

När allt rasar

Slagen i soffa.
Golvet gungar, tankarna surrar omkring, benen orkar inte bära och det smärtar i bröstet.
Längtar efter orden "jag älskar dig"
Tårarna trillar utan kontroll.
Allt går på rutin. Likgiltigheten har slagit till. Rädd, jag är rädd.
Kommer detta att försvinna?
Önskar att vara på andra sidan.
PS 23 - bönen som styrker mig.

kärleksförklaring

Ett år har nu gått och vi är lyckligare än någonsin.
Du var inte tänkt att finnas men du har tagit vårt hjärta.
Du är vår älskade son. Vi älskar dig mer och mer för varje dag som går och kan inte ens tänka oss ett liv utan dig!
Du förgyller vår tillvaro och du får oss att le oändligt många gånger per dag.
Tack för att du kom och tack för att vi får lov att ha dig, älska dig och dela livet med dig!

Vi älskar dig!
Kram mamma och pappa

One day...

When you do the things you have to do when you have to do them the day will come when you can do the things you want to do when you want to do them!

Tacksam!

Hej!
Hur kommer det sig att det nästan alltid kommer mer känslor till våren.
Finns säker någon bra förklaring till det men måste säga att jag gillar det.
Igår när jag skulle lägga mig så kände jag en enorm tacksamhet.
Listan kunde bli hur lång som helst.
jag vill säga tack till sommartiden och tack för att livet just nu är så skönt att leva!
TACK!!

hjälp! tips och råd tack!

Hur får man en snart 6-åring att förstå skillnaden mellan självkänsla och självförtroende?
Att vi älskar henne för den hon är och inte pga det hon gör.

idag har jag som mamma fått möta en nu situation. En situation som gjorde ont i hjärtat.
mycket för att jag kände igen mig så i situationen.

Vår tjej älskar att bada. leka och plaska. Hon är duktig på att flyta och att våga simma. men något hon tycker är svårt är kråla.
Hon har under en tid gått från att vara stolt över att hon går på simskola gått över till att redan på måndagen börja oroa sig för onsdagen.
Hon har alltid skyllt på att det är kallt vatten. Och det är väl delvis sanning men att idag få möta en tjej som fått sig en törn i självkänslan var jobbigt.

rätt som det var såg jag henne börja gråta. Jag trodde att hon fått en fot i ansiktet men så var inte fallet.
Hon var rädd, rädd för att drunkna.
gruppen hon är i är hyffsat stor så jag (och vissa andra föräldrar) tycker inte att barnen får den tid de behöver för att verkligen lära sig hur de ska göra.
När det åt slutet kommer från en av fröknarnas stämma:
NU ÄR DET TÄVLING!!! så ser jag hur min tjej tappar axlarna...
Det gjorde så ont i mitt hjärta. Jag kunde riktigt känna hur hon kämpade på insidan.
Hon ville inte komma sist, hon visste att detta var svårt, att hon var rädd. Hon ville inte vara orsaken till att hennes lag (alla barnen mot fröknarna) förlorade...och dessutom var det krål.
inte bara en gång utan 4 gånger.
som jag skrev till simskolan så förstår jag att detta med tävlingen är till för att sporra och peppa men det har i vårt fall blivit helt motsatsen.
I bilen hem så var det stora krokodil tårar och skrik. Hon var så besviken!
Väl hemma så pratade vi om det. och att få höra en på 5 år säga:
- jag känner mig så dålig. att det är jag som är felet till att mitt lag förlorar. jag vill ALDRIG mer gå dit...
Då brast mitt hjärta!

när jag senare sa godnatt och talade som för henne , som jag gör varje kväll, att jag älskar henne. Att hon är unik och speciell för det är bara hon i hela världen som har de fingeravtryck som henne så sa hon:
- ja, men jag kan inte simma...

hjälp! hur gör du med dina barn för att de övervinna rädsla och motivera dom till att fortsätta?
_________________________________________________________________________


sen vill jag bara säga ett STORT GRATTIS till denna blogg!
jag googlade och kom av misstag in på denna blogg.
jag anade att den var ganska ny men hoppas verkligen att det kommer gå bra!
så jag tänkte attjag kunde ge ett bidrag av min story för dagen :)

tack // tina

Alla har en story

På bussen.

I kön på ICA

På restaurangen

Gymmet

Skolan

Jobbet

I trapphuset

På banken

Tv

På bloggar...

Listan kan göras hur lång som helst.

Varje dag och överallt berättas det stories.

Vissa av dom kan vi läsa om i tidningen. Höra dom på Oprah eller så är det du själv som sitter och lyssna på en annan människas story.

Senast idag mötte jag en äldre kvinna. Jag förstod på hennes brytning att hon inte hade sina rötter här.

Jag frågade vart ifrån hon kom och hennes svar blev Ryssland - gamla Sovjet. 

Jag märket att jag reagerade. Inte alls på något negativt sätt men på att hon inte nöjde sig med att säga Ryssland. 

Jag önskade så att jag hade mer tid med henne för jag blev så nyfiken på vad som fick henne att komma hit, Hur hon kom och vad hon tyckte om Sverige. Ja, frågorna blev fort många.

Tyvärr var hon snabbt borta och jag fick aldrig tid att fråga henne.

Jag var och är så säker på att hon hade en story att berätta för mig.

Jag hade förmodligen fått mig en tankeställare. Hoppats på att storyn skulle fått mig att skratta och eventuellt hade den kanske gjort mig illa berörd.

Jag har inte en aning, jag hann ju inte fråga henne.

Min önskan med denna blogg är att det ska få bli ett forum där du, dina vänner och jag kan få berätta stories. 

Stories av egen erfarenhet eller kanske något du läst som du vill berätta vidare.

Något som du kanske funderar på eller bara vill ventilera. 

Något som får dig att bli så arg, något som skrämmer dig eller något som får dig att skratta så du får ont i magen.

Jag tror att alla människor har en story att berätta!

Jag tror att du genom att berätta din story kan få vara till hjälp för någon annan!!

låt oss tillsammans göra denna världen en  bättre plats att bo på!

// kram